Kartläggningen av alternativa mått för det strukturella saldot klar

Europeiska unionen följer medlemsländernas finanspolitik och övervakar att ländernas underskott i de offentliga finanserna och skuldsättningen hålls inom de gränser som fastställs i Maastrichtfördraget. Det strukturella saldot är ett av de viktigaste mått som används av EU. Det mäter den offentliga ekonomins strukturella saldo när konsekvenserna av konjunkturväxlingar och av utgifts- och inkomstposter av engångsnatur bortses. Det strukturella saldot har fått en mycket central roll i EU:s nya finanspolitiska lagstiftning.

Den rapport som Näringslivets forskningsinstitut har offentliggjort i dag den 26 maj utreder hur en finanspolitik som baserar sig på det strukturella saldot i praktiken skulle ha fungerat i Finland under 1984–2014. Rapporten granskar bedömningar av det strukturella saldot ur historiskt perspektiv med hjälp av EU-kommissionens räknemetod och jämför det med alternativa finanspolitiska mått. Forskningsinstitutets undersökning har genomförts som ett led i statsrådets utrednings- och forskningsplan för 2014.

Utifrån en bedömning av det system med produktionsgap som EU-kommissionen använder verkar det som om tillämpningen av systemet kräver ytterligare utveckling. Även om EU-kommissionen använder de nyaste statistiska systemen för att bedöma konjunkturläget har det i praktiken visat sig vara svårt att mäta produktionsgapet i realtid. Möjligheterna att filtrera konjunkturväxlingar och mäta konsekvenserna av konjunkturfaserna genom produktionsgapet på saldot är begränsade, något som kan leda till en under- eller överskattning av ett saldo som är oberoende av konjunkturer. Särskilt på 1980-talet när ekonomin överhettades, och å andra sidan under den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet, skulle en styrning av finanspolitiken med hjälp av det strukturella saldot eventuellt ha lett till en politik som i högre grad präglats av konjunkturstärkande politik: stimulansåtgärder under konjunkturuppgång och skärpningar under konjunkturnedgång. En central förklaring till sådant agerande är de statistiska problem som hänför sig till beräknandet av den strukturella arbetslösheten och mer generellt de begränsade möjligheterna för systemet att förutse konjunkturväxlingar i realtid.  Utredningen visar att de bedömningsmetoder som man fattat beslut om, som utvärderats som metodologiska alternativ, kan bidra till att göra finanspolitiken mer kontracyklisk.

Att identifiera strukturella förändringar och skilja dem från konjunkturrelaterade faktorer är viktigt, eftersom den ekonomiska politiken bör reagera på permanenta förändringar på ett annat sätt än på övergående chocker. Det är ofta klokt att balansera en konjunkturrelaterad chock kontracykliskt genom att tillfälligt anpassa de offentliga utgifterna och skulderna. En strukturell chock däremot påverkar den offentliga ekonomin långvarigt, och bör därför besvaras med strukturella förändringar. Ovisshet om chockernas karaktär kan leda till besvärliga och motstridiga politiska rekommendationer med tanke på genomförandet av finanspolitiken.

Utredningen ”Rakenteellisen rahoitusaseman mittaamisen vaihtoehtoja”

Ytterligare information om statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet

Ytterligare information: Tero Kuusi, forskare, Näringslivets forskningsinstitut, tfn 041 444 8144, och Sari Löytökorpi, projektchef (statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet), statsrådets kansli, tfn 0295 160 187