EU:s befogenheter

Medlemsstaterna har gett Europeiska unionen vissa uppgifter och samtidigt överlåtit befogenheter till den. För att sköta dessa uppgifter har medlemsstaterna skapat följande institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten. Organens befogenheter anges i ett grundfördrag.

Beslut som fattas inom ramen för EU:s befogenheter inverkar direkt på den rättsliga ställningen för myndigheter, medborgare och företag i medlemsstaterna. I regel inhämtas inte de nationella parlamentens godkännande av besluten.

Bestämmelserna finns i grundfördragen

Grundfördragen anger de befogenheter som tilldelats EU och föreskriver hur dessa ska tillämpas. Artiklarna i grundfördragen gäller vanligen politikområden och mål (t.ex. inom transportsektorn åtgärder för att öka trafiksäkerheten), tillgängliga typer av lagstiftning (förordning, direktiv, beslut) och institutionernas deltagande i beslutsprocessen (t.ex. iakttagande av det ordinarie lagstiftningsförfarandet).

Grundfördragen kan ändras genom förhandlingar mellan medlemsstaterna (vid en regeringskonferens). Medlemsstaternas nationella parlament måste ratificera fördragen, det vill säga göra dem giltiga.

Lissabonfördraget innebar ändringar i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Det ledde också till att fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ändrades till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). De ändringar som Lissabonfördraget förde med sig finns i konsoliderade versioner av fördragen, det vill säga samlingar av gällande fördrag. Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007.

Medlemsstaterna beslutar om befogenheter

När befogenheter överförs på EU begränsas samtidigt medlemsländernas egna statsorgans maktutövning. Medlemskapet innebär sålunda inte bara att medlemsstaterna får nya folkrättsliga förpliktelser, utan att vissa av de nationella statsorganens maktbefogenheter överförs på unionens institutioner. Överförandet av befogenheter har olika grad av inverkan på lagstiftnings-, budget-, avtals- och domsrätten.

Medlemsstaterna beslutar om överföringen av befogenheter och är också själva bundna av besluten i enlighet med EU:s legalitetsprincip. Befogenheter kan utövas på något annat sätt eller återföras till medlemsstaterna endast genom att använda samma förfarande som när befogenheterna överfördes, det vill säga genom ändring av grundfördragen. Genom Lissabonfördraget stärktes principen om tilldelade befogenheter.

Proportionalitets- och närhetsprinciperna

Vid utövande av befogenheter är det viktigt att proportionalitetsprincipen följs, det vill säga att åtgärder inte får gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. En annan central princip är subsidiaritetsprincipen, det vill säga närhetsprincipen, enligt vilken befogenheter ska utövas på ett sådant sätt att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.

Att medlemsstaterna är bundna av de EU-rättsakter som godkänns genom majoritetsbeslut och som har direkt verkan inom medlemsstaternas territorium kan ses som en betydande begränsning av medlemsstaternas suveränitet. I Lissabonfördraget föreskrivs särskilt om en mekanism för subsidiaritetskontroll. Om ett nationellt parlament anser att ett lagstiftningsförslag från kommissionen strider mot subsidiaritetsprincipen kan det inom en viss tid lämna ett yttrande om saken till kommissionen.