Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet
Övergripande resiliens innebär motståndskraft, handlingsförmåga och lärande
Övergripande resiliens är en process som kombinerar motståndskraft, bevarande av handlingsförmågan och lärande anpassning. Resiliens är inte ett svar på något visst hot, utan i stället är det främst fråga om en allmän förmåga att anpassa sig till störnings- och krissituationer oavsett hurdana de är. Detta konstateras i en forskningsrapport som publicerades den 7 februari.
En stark känsla av delaktighet och starka samhälleliga skyddsnät är centrala faktorer med tanke på samhällets förmåga att reagera på kris- och störningssituationer. Detta är slutsatsen av ett forskningsprojekt där Tammerfors universitet, Utrikespolitiska institutet, Polisyrkeshögskolan och Suomen Mentoritiimi Oy utredde sätt att främja, mäta och bedöma en individs och samhällets resiliens. Projektet genomfördes inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet.
Enligt forskningsrapporten bör resiliens ses som en helhet som består av samhällets olika delar, från individer till ekosystem och från försörjningsberedskap till en fungerande demokrati.
I rapporten presenteras en modell för den övergripande resiliensen som omfattar fyra nivåer. Syftet med modellen är att samordna de olika nivåerna inom den övergripande resiliensen: individer, gemenskaper, staten som institution och internationella kopplingar. Övergripande resiliens syftar särskilt på det politiska systemets, gemenskapers och individers förmåga att fortsätta sin verksamhet i störnings- och krissituationer och förnya sig med stöd av demokratiska kanaler.
Åtgärder på befolkningsnivå är av central betydelse när det gäller att förbättra den övergripande resiliensen. Till dessa hör till exempel att stärka samhällets skyddsnät särskilt när det gäller barnfamiljer och unga, att tillhandahålla högklassig utbildning, högklassiga och tillgängliga social- och hälsovårdstjänster och krisarbete, att stärka de demokratiska möjligheterna att delta och att minska ojämlikheten i samhället.
Med tanke på den materiella krishanteringsförmåga som behövs under undantagsförhållanden är det viktigt att även i fortsättningen satsa på överlappande reservsystem och ett fungerande internationellt samarbete inom försörjningsberedskapen.
Också frågor som rör miljö- och resurssäkerhet bör enligt forskningsrapporten få en allt viktigare roll inom den övergripande säkerheten. Till exempel klimatförändringen leder till fler störningssituationer och gör det svårt för samhället att anpassa sig till övriga störnings- och krissituationer.
I forskningsrapporten påpekas det också att resiliens inte är ett svar på alla säkerhetsproblem. Resiliens ska inte förväxlas med förebyggande verksamhet som ökar säkerheten, vare sig det gäller bekämpning av hot såsom klimatuppvärmningen eller upprätthållande av den inre eller yttre säkerheten.
Ytterligare information: Ari-Elmeri Hyvönen, forskardoktor, Tammerfors universitet, tfn 050 437 7405, ari-elmeri.hyvonen(at)tuni.fi, och Tapio Juntunen, forskare, Tammerfors universitet, tfn 050 318 7034, tapio.juntunen(at)tuni.fi