Regeringsformen för Finland 1919

Grunden för Finlands konstitution och förvaltning lades redan under den svenska och ryska tiden. Fram till 1919 grundade sig landets konstitution och förvaltning på regeringsformen från 1772 och förenings- och säkerhetsakten från 1789, bägge från den svenska tiden. Under den autonoma tiden kompletterades dessa med 1863 och 1906 års lantdagsordningar.

Finlands långa historiska traditioner, den allmänna och lika rösträtten som infördes 1906, enkammarlantdagen som valdes 1907, det kommunala beslutsfattandet och utvecklandet av medborgarnas allmänna rättigheter utgjorde en grund för regeringsformen 1919.

I början av 1900-talet var det fortfarande ovanligt med ett republikanskt statsskick, och de flesta europeiska stater var monarkier. Beslutet att införa ett republikanskt statsskick i Finland föregicks av en nästan två år lång period då olika aktörer axlade rollen som innehavare av den högsta makten, och lantdagen diskuterade olika alternativ i flera omgångar. Det fattades också beslut om att göra Finland till en konstitutionell monarki, men beslutet förföll i slutet av 1918. 

Pådrivaren bakom regeringsformen för Finland anses vara statsmannen K.J. Ståhlberg, som redan 1917 lade fram ett alternativ som liknar den regeringsform som stadfästes den 17 juli 1919.

Vägen från självständighetsförklaring till republikanskt statsskick