Statsrådet och ministerierna Media

Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet
Undersökning: Arbetsmarknadspolitikens inverkan på sysselsättningsgraden mindre än önskat

Arbets- och näringsministerietStatsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 10.6.2020 8.11
Pressmeddelande 400/2020

Arbetsmarknadspolitikens inverkan på sysselsättningen är begränsad, konstateras det i en översiktsrapport baserad på forskningslitteratur som publicerades den 10 juni. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökar sannolikheten för att arbetslösa ska få jobb i relativt liten grad, och dessutom har åtgärderna sidoeffekter som försämrar åtgärdernas inverkan på sysselsättningsgraden. I rapporten rekommenderas det bland annat att de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas kostnader och fördelar utreds noggrannare än i dag och att deltidsarrangemang utnyttjas i främjandet av sysselsättningen.

Regeringen eftersträvar bättre sysselsättning genom en aktiv arbetskraftspolitik och effektivare allokering av tjänster. Enligt rapporten, som publicerades av Näringslivets forskningsinstitut, Arbetshälsoinstitutet och Pellervo ekonomiska forskningsinstitut i dag, är arbetsmarknadspolitikens inverkan på sysselsättningen dock begränsad.

Små politiska förändringar leder inte till stora sysselsättningseffekter, medan betydande förändringar i sin tur kan innebära att man måste ge avkall på åtgärdens primära syfte eller att de blir kostsamma för den offentliga ekonomin. Genom att minska exempelvis arbetslöshetsskyddets varaktighet och nivå kan man förkorta arbetslöshetsperioderna, men samtidigt försämras arbetslöshetsskyddets försäkringsfunktion. En aktiv arbetskraftspolitik har i sin tur utöver sysselsättningseffekterna betydande sidoeffekter som inte beaktas i de sedvanliga undersökningarna av arbetskraftspolitiken, framhäver forskningsdirektör Antti Kauhanen vid Etla.

”Ett väsentligt problem är att en aktiv arbetskraftspolitik kan försämra sysselsättningsmöjligheterna för de personer som inte deltar i åtgärderna. En aktiv arbetskraftspolitik påverkar alltså i första hand vem som får jobb och inte så mycket sysselsättningsgraden”, konstaterar Kauhanen.

Sysselsättningseffekterna av stödet för arbetssökningen kan förbättras genom att minska arbetsbördan för tjänstemännen vid arbetskraftsbyrån och inleda mötena genast när arbetslösheten börjar. I undersökningen betonas det att genomförandet av en aktiv arbetskraftspolitik kan effektiviseras genom att man använder statistiska beslutsregler vid allokeringen av åtgärder.

Skattelättnader ett kostsamt sätt att förbättra sysselsättningen

Under en lågkonjunktur är ett effektivare sätt att förbättra sysselsättningen sannolikt att minska arbetskraftskostnaderna än att lindra beskattningen av arbetet. Det beror på att efterfrågan på arbete är flexiblare än utbudet av arbete sett till arbetskraftskostnaderna. Sänkta arbetsgivaravgifter överförs i mindre grad till lönerna under en recession. Genom att sänka arbetsgivaravgifterna kan man även kompensera lönernas stagnation nedåt. För att kunna använda sänkta avgifter under en recession bör de höjas när det råder högkonjunktur.

Inte heller är det bästa sättet att förbättra sysselsättningen enligt forskarna att minska inkomstskatten eller mervärdesskatten. Däremot kan man genom att ändra villkoren för inkomstöverföringar åstadkomma dels en högre sysselsättningsgrad, dels större skatteintäkter.

”Samverkan av beskattning och inkomstöverföringar minskar avsevärt incitamenten att arbeta exempelvis för småbarnsmammor och äldre. Inkomstöverföringarna minskar behovet av en arbetsinkomst medan beskattningen minskar nettolönen”, sammanfattar Kauhanen från Etla.

Nedskärningar i arbetslöshetsskyddet verkar minska arbetslösheten

Att minska arbetslöshetsskyddets maximala längd och sänka nivån på förmånerna bidrar bägge till att förkorta förmånstagarnas arbetslöshetsperioder. Å andra sidan minskar dessa åtgärder samtidigt arbetslöshetsskyddets försäkringsnytta, dvs. dess funktion att jämna ut konsumtionen under olika arbetsmarknadssituationer. Vilken arbetslöshetsskyddsnivå som skulle balansera upp försäkringsnyttan och de skadliga incitamentseffekterna har inte bedömts empiriskt i Finland. Att förkorta arbetslöshetsskyddets maximala längd och sänka nivån på förmånerna verkar minska arbetslösheten även med beaktande av de totala effekterna och sidoeffekterna. I synnerhet ökningen av tilläggsdagar för arbetslöshetsskyddet, dvs. höjningen av den nedre gränsen för arbetslöshetspensionen, har ökat sysselsättningen bland äldre och därmed resulterat i längre arbetskarriärer.

Arbete vid sidan om arbetslöshet verkar förbättra sysselsättningen särskilt för de personer som har en dålig ställning på arbetsmarknaden. Således kan man i högre grad försöka anvisa jämkad arbetslöshetsförmån till de personer som har en dålig ställning på arbetsmarknaden, till exempel genom att i första hand förmedla lediga deltidsjobb till dem.

Partiell sjukdagpenning ökar deltagandet i arbetslivet – men bör ses över

Genom att skärpa kriterierna för sjukdagpenning och invalid- och sjukpension och sänka ersättningsnivån kan man minska användningen av dessa förmåner. Det är dock inte klart i vilken mån skärpta kriterier ökar deltagandet i arbetslivet och sysselsättningen, om alternativet är att man får andra förmåner. Förändringarna i förmånssystemet bör därför planeras som en helhet, framhåller forskarna.

De rekommenderar att det nuvarande systemet för partiell sjukfrånvaro i Finland ska ändras så att det motsvarar systemet i de övriga nordiska länderna, där a) partiell sjukdagpenning vid fastställandet av sjukfrånvaro är ett primärt eller åtminstone ett likvärdigt alternativ till full sjukdagpenning, b) den partiella sjukdagpenningens nivå (i dag alltid 50 % av full sjukdagpenning) kan variera enligt minskningen av arbetsförmågan och c) arbetsgivarna förväntas ordna deltidsjobb i samband med partiell sjukdagpenning. En frekventare användning av partiell sjukdagpenning kan även minska kostnaderna för den sociala tryggheten.

Rapporten ”Työpolitiikka ja työllisyysaste: tutkimukseen perustuvia johtopäätöksiä” har genomförts som en del av statsrådets utrednings- och forskningsplan 2019. Rapporten har utarbetats av Juho Alasalmi, Henna Busk, Antti Kauhanen, Taina Leinonen, Svetlana Solovieva, Tarmo Valkonen och Eira Viikari-Juntura.

Mer information:

Forskningsdirektör Antti Kauhanen, Etla, tfn 050 5697627, [email protected]