Historia

Statsrådets kanslis rötter sträcker sig tillbaka i tiden till händelser som inträffade för två hundra år sedan. År 1809 fick Finland autonom ställning som en del av Ryssland. Genom att det inrättades en regeringskonselj, som senare blev senaten, fick landet en egen centralförvaltning

Statsrådets kanslis drygt 100-åriga historia hänger samman med utvecklingen av statsministerns ställning. Statsministern ärvde sin formella ställning av vice ordföranden för senatens ekonomiedepartement, som i 1892 års reglemente för senaten fick en egen expedition att förestå.

Expeditionen vid senatens ekonomiedepartement hade uppgifter som hänförde sig till registrering av handlingar, senatens reglemente, författningssamlingen, senatens boktryckeri och översättningsverksamheten. Ekonomiedepartementets vice ordförande ansvarade inte för någon sektor med politiskt innehåll.

År 1918 ändrades namnet på expeditionen vid senatens ekonomiedepartement till statsrådets kansli. Organisationen, tjänstebenämningarna och personalstyrkan vid enheten, som kan jämföras med ett ministerium, kvarstod oförändrade. Kansliets uppgifter gällde hela statsrådet och inte enbart statsministern.

Eftersom ministerierna i enlighet med traditionen inom storfurstendömet har varit mycket självständiga godkände man inte att en stark statsminister eller statsministerns kansli skulle stå ovanför ministrarna. Regeringsformen befäste då en stark ställning för presidentinstitutionen och ställde statsministern i skuggan av den. Senare, på 1990-talet stärktes statsministerns roll och därmed blev också kansliets ställning starkare.

Enheter för riksplanering

Efter det att landet blev självständigt delades kansliet upp i två enheter, registratorskontoret och translatorsbyrån. Under dem fanns statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes finansministeriet.

Till statsrådets organisation har tidvis hört också vissa separata inrättningar. År 1918 inrättades en separat expedition för utrikesärendena. Under krigsåren, närmare bestämt 1939, inrättades en informationscentral vid statsrådet. År 1945 överfördes informationscentralen till ministeriet för inrikesärendena, där den ombildades till en interimistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen drogs in 1947.

År 1953 bildades en särskild riksplaneringskommitté som lydde under statsrådets kansli. För att fortsätta kommitténs arbete inrättades 1958 en riksplaneringsbyrå som sedan följdes av ett riksplaneringsråd. I och med att en särskild planeringsavdelning inrättades 1973 drogs riksplaneringsbyrån in. I början av 1950-talet inrättades också ett ekonomiskt råd med ett sekretariat, som sorterade under statsrådets kansli.

Hovrådet och den övriga personalen

Ursprungligen var antalet anställda vid statsrådets kansli litet och på 1920-talet minskades antalet ytterligare. Fram till 1963 fanns det förutom en föredragande tjänsteman endast ett behövligt antal kontorsanställda, 10–12 tjänstemän. Hur regeringen leddes berodde i hög grad på statsministerns personliga egenskaper. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade den ståtliga titeln hovråd.

Utöver statsministerns politiska sekreterare som funnits alltsedan de första åren av självständighetstiden började man fr.o.m. 1972 också för andra ministrar utnämna politiska sekreterare som var underställda statsrådets kansli. Nuförtiden kallas den politiska sekreteraren ministerns specialmedarbetare. Antalet anställda vid kansliet började växa på 1960-talet. Numera är de fast anställdas antal ungefär 250.

Tjänstebeteckningen för den ledande tjänstemannen vid kansliet växlade i början mellan föredragningssekreterare, regeringssekreterare och regeringsråd. År 1963 inrättades en ordinarie heltidstjänst som kanslichef. Till kanslichef utnämndes Aarne Nuorvala.

År 1990 utnämndes för första gången till befattningen som kanslichef vid statsrådets kansli en politisk statssekreterare, som byts ut samtidigt som statsministern. Kanslichefens tidigare uppgifter delades upp mellan statssekreteraren och en understatssekreterartjänst, som inrättades vid samma tid. Statssekreteraren bistår statsministern vid ledningen av den politiska processen, understatssekreteraren leder för sin del förvaltningen vid statsrådets kansli.