Alternativa modeller för Social trygghet 2030
Inom Toimi-projektet har man berett olika, internt konsekventa alternativa lösningar. Till stöd för reformen lägger alternativen fram både grundläggande val och riktlinjer som syftar till att nå de långsiktiga målen. I alternativen betonas grundläggande val och ett system som bygger på valen. Enskilda förmåner och förmånstagargrupper behandlas inte separat. Fastställandet av förmånsnivåerna är en del av beslutsfattandet under varje regeringsperiod.
I alternativet betonas förenkling av den sociala tryggheten och familjens ansvar. Alternativet innebär mera ansvar för familjen när det gäller att trygga individens försörjning. Stöd riktas till låginkomsttagare enligt behovsprövning. Deltagande i sysselsättningsfrämjande åtgärder och rehabiliteringsåtgärder ger rätt till en högre stödnivå.
Den sociala tryggheten förenklas genom att den arbetsföra befolkningens orsaksbaserade grundläggande förmåner och utkomststödets grunddel slås samman till ett enda inkomstberoende stöd som minskar på basis av hushållets inkomster. Den individuella ”garantiskyddsförmånen” tryggar nödvändig omsorg med beaktande av hushållets inkomster. Stödet ökar familjens interna ansvar och riktas till låginkomsttagare.
Stödet har två nivåer beroende på om man deltar i sysselsättningsfrämjande åtgärder och rehabiliteringsåtgärder. Stödnivån är lägre om man inte gör det. Stödnivån är också lägre för till exempel studerande och dem som sköter barn hemma.
Garantipensionen förblir oförändrad.
Bostadsbidrag och de ersättningar för boendeutgifter som betalas i utkomststödet slås samman till ett enda stöd för boende som beviljas per hushåll. De maximala boendeutgifterna fastställs enligt pendlingsregion. Sammanslagningen av de olika stöden för boende innebär att boendeutgifter i fortsättningen ersätts i utkomststödet endast i specialfall.
De ersättningar som även i fortsättningen betalas i utkomststödet slås samman till ett sådant behovsprövat utkomststöd inom socialt arbete som beviljas i sista hand.
Det enkla systemet har inte förutsättningar att reagera individuellt, vilket innebär att individinriktningen ökas genom tjänster.
De grundläggande valen i ett nötskal
Förhållandet mellan beroende och oberoende av motprestation:
Rätten till en förmån på lägre nivå är på samma sätt subjektiv som den nuvarande rätten till en sänkt grunddel, men förmånen beviljas per hushåll enligt behovsprövning. Den högre förmånsnivån innebär en skyldighet att delta i sysselsättningsfrämjande åtgärder eller rehabiliteringsåtgärder. Stöd för boende beviljas även fortsättningsvis utan krav på motprestation.
Förhållandet mellan universalitet och orsaksbasering:
Stödet är orsaksbaserat. Behovsprövningen inom utkomstskyddet ökar avsevärt, och många nuvarande förmånstagare som arbetar och bor med make kommer att få en mindre förmån eller helt förlora sin förmån.
Förhållandet mellan familjeinriktning och individinriktning:
Rätten till grundläggande försörjning tryggas familjevis på samma sätt som i fråga om det nuvarande utkomststödet. Stöd för boende beviljas per hushåll.
I alternativet betonas samordning av tjänsterna och förmånerna i syfte att öka den sociala trygghetens sporrande effekt och delaktigheten. Målet är att förebygga utslagning samt möjliggöra och uppmuntra kompetensutveckling, upprätthållande och återställande av arbetsförmågan och sökande av arbete. I bekämpningen av ökad ojämlikhet betonas tjänster som tillhandahålls i rätt tid.
Alternativet förutsätter att det görs en bedömning av servicebehovet hos förmånstagarna och att kunderna hänvisas till tjänster i rätt tid. Ett utdraget behov av social trygghet förebyggs i ett tidigare skede genom verkningsfulla tjänster.
Deltagande i tjänsterna berättigar till en högre, individuell stödnivå. Arbetslösa har rätt till en högre stödnivå om de deltar i sysselsättningsfrämjande åtgärder, i en kartläggning av arbetsförmågan eller i en bedömning av behovet av omskolning eller tilläggsutbildning. Det kan även krävas att arbetslösa deltar i utbildning. Stödnivån är högre för mottagare av sjukdagpenning och föräldradagpenning.
En person som inte deltar i tjänsterna är på samma sätt berättigad till ett individuellt, lägre stöd som beaktar hushållets inkomster som till det nuvarande utkomststödets grunddel. Detsamma gäller dem som sköter barn hemma. Studerande är berättigade till ett lägre stöd, men i deras fall beaktas inte hushållets inkomster.
Bostadsbidrag och de ersättningar för boendeutgifter som betalas i utkomststödet slås samman till ett enda stöd för boende som beviljas per hushåll. De maximala boendeutgifterna fastställs enligt pendlingsregion. Sammanslagningen av de olika stöden för boende innebär att boendeutgifter i fortsättningen ersätts i utkomststödet endast i specialfall.
De ersättningar som även i fortsättningen betalas i utkomststödet slås samman till ett sådant behovsprövat utkomststöd inom socialt arbete som beviljas i sista hand.
Upprätthållandet av kompetensen tryggas på ett enhetligare och mer heltäckande sätt i enlighet med principerna för kontinuerligt, livslångt lärande. Tyngdpunkten ligger på livslångt förvärvande och upprätthållande av sådan kompetens som behövs i arbetslivet.
De grundläggande valen i ett nötskal
Förhållandet mellan beroende och oberoende av motprestation:
Rätten till en förmån på lägre nivå är på samma sätt subjektiv som den nuvarande rätten till en sänkt grunddel, men förmånen beviljas per hushåll enligt behovsprövning. Social trygghet på en högre nivå är mera förpliktande än hittills, och förmånerna och tjänsterna har ett närmare samband med varandra. Stöd för boende beviljas även fortsättningsvis utan krav på motprestation.
Förhållandet mellan universalitet och orsaksbasering:
Rätten till utbildning och stödtjänster i anslutning till utbildning är universell, för övrigt tillämpas i huvudsak orsaksbasering.
Förhållandet mellan familjeinriktning och individinriktning:
Förhållandet mellan familjeinriktning och individinriktning förändras inte: det orsaksbaserade stödet förblir individuellt, medan det stöd som kommer i sista hand även fortsättningsvis beviljas familjevis enligt behovsprövning.
Utgångspunkten är absolut rätt till individuell trygghet utan krav på motprestation. Tjänsterna är inte förpliktande, men de finns tillgängliga. Valfriheten möjliggör nya former av aktivitet och arbete och samhälleligt deltagande.
Grundskyddsförmånen ersätter de nuvarande grundskyddsförmånerna (sjukdagpenning, föräldradagpenning, rehabiliteringsdagpenning, arbetslöshetsförmåner, hemvårdsstöd, studiepenning) och det grundläggande utkomststödet. Förmånen beviljas alla 18 år fyllda personer i arbetsför ålder som lagligen vistas i Finland.
Rätten till alla social- och hälsovårdstjänster förblir oförändrad. Arbetsinkomster och andra inkomster minskar förmånen, exklusive det skyddade beloppet, med en minskningsprocent. Ingen pension tjänas in för förmånen.
Bostadsbidrag och de ersättningar för boendeutgifter som betalas i utkomststödet slås samman till ett enda stöd för boende som beviljas per hushåll. De maximala boendeutgifterna fastställs enligt pendlingsregion. Sammanslagningen av de olika stöden för boende innebär att boendeutgifter i fortsättningen ersätts i utkomststödet endast i specialfall.
De ersättningar som även i fortsättningen betalas i utkomststödet slås samman till ett sådant behovsprövat utkomststöd inom socialt arbete som beviljas i sista hand.
De grundläggande valen i ett nötskal
Förhållandet mellan beroende och oberoende av motprestation:
Grundskyddsförmån beviljas utan krav på motprestation.
Förhållandet mellan universalitet och orsaksbasering:
Stödet är universellt och beviljas på basis av individuell inkomstprövning.
Förhållandet mellan familjeinriktning och individinriktning:
Rätten till trygghet är individuell, stöd för boende beviljas per hushåll.